Äldre inlägg

Koran-bränningar och demonstrationsfrihet

2022-04-20
Under påskhelgen 2022 har flera städer i Sverige drabbats av omfattande kravaller som har lett till omfattande skador på människor och egendom. Orsaken till kravallerna har i allmänhet angetts vara en serie manifestationer av den dansk-svenske politikern Rasmus Paludan, som vid ett antal olika platser eldat upp exemplar av Koranen.

Orsakssambanden är emellertid inte helt klara eftersom Paludan inte genomfört sin aktion på alla platser där det blivit kravaller och att de inblandade personerna i många fall inte verkar ha haft något motbudskap utan mest varit inställda på att ställa till bråk med polisen.

Sverige har en tradition av stark mötes- och demonstrationsfrihet, som sträcker sig tillbaka till folkrörelsernas framväxt och har ett starkt konstitutionellt skydd, såväl i regeringsformen som i Europakonventionen. Lagstiftningen är utformad för att demonstrationer inte ska kunna nekas tillstånd på godtyckliga grunder.

Regeringsformen medger endast inskränkningar av demonstrationsfriheten på fyra grunder:

1. Ordning och säkerhet vid demonstrationen
2. Trafiksituationen
3. Smittsamma sjukdomar
4. Rikets säkerhet

Oftast är det de första två skälen som aktualiseras (även om smittsamma sjukdomar varit ett skäl att begränsa mötes- och demonstrationsfriheten under Coronapandemin). Men utgångspunkten är alltid att tillstånd ska beviljas eftersom demonstrationer innebär utnyttjande av en central och grundläggande fri- och rättighet.

Om ett demonstrationstillstånd ska nekas av säkerhetsskäl, måste skälen vara mycket goda. Risken för att motdemonstranter ställer till med bråk är inte ett sådant skäl utom i undantagsfall, eftersom våldsamma motdemonstrationer annars skulle kunna undergräva demonstrationsfriheten.

Men är det inte en provokation, rentav hets mot folkgrupp, att bränna en religiös symbol som Koranen på allmän plats? Så upplevs situationen sannolikt av många. Men både yttrande- och demonstrationsfriheten tillåter provocerande och kränkande uttalanden så länge dessa inte är brottsliga. I fallet med koranbränningar har bedömningen i Sverige hittills varit att dessa utgör en kritik av religionen islam som i de flesta fall är tillåten trots regleringen om hets mot folkgrupp. För att ett uttalande ska räknas som hets mot folkgrupp måste det riktas mot en folkgrupp (eller en liknande grupp av personer) och här gäller det alltså att skilja på religionen islam och den religionsutövande gruppen muslimer. Men gränsen kan vara svår att dra. Att bränna Koranen utanför en moské skulle eventuellt kunna räknas som hets mot folkgrupp, men det är fortfarande ont om vägledande praxis.

Mer rättspolitiskt kan det vara värt att fundera på om grundlagen ska skydda alla typer av demonstrationer. Koranbränningarna verkar ha haft som i det närmaste uttalat syfte att provocera fram bråk; utan kravaller, ingen lyckad koranbränning, verkar arrangören tänka. Frågan är om detta är i linje med den grundlagsskyddade demonstrationsfrihetens syfte. Kanske borde en arrangör som upprepade gånger missbrukar demonstrationsfriheten kunna nekas tillstånd? Det finns inget stöd för en sådan ståndpunkt i gällande rätt, men kanske kan vara värt att fundera på – för att skydda fredliga demonstrationer i opinionsbildande syfte.

Olof Wilske
Jur. dr., universitetslektor i konstitutionell rätt
Juridiska fakulteten och institutionen
Uppsala universitet

Sverige söker Natomedlemskap: Konstitutionellrättsliga och folkrättsliga aspekter

2022-05-31

Den 18 maj 2022 ansökte Sverige om medlemskap i Nato (North Atlantic Treaty Organization). Ansökan gjordes av regeringen genom utrikesminister Ann Linde. Två dagar tidigare, den 16 maj, hade riksdagen debatterat eller, som statsminister Magdalena Andersson konstaterade, snarare diskuterat ett svenskt Natomedlemskap, med anledning av den rapport från de säkerhetspolitiska överläggningarna mellan samtliga riksdagspartier som lagts fram fredagen innan, den 13 maj.

Den 16 maj likaså lade regeringen fram ett förslag om en ny lag till riksdagen. Den tidigare Lagen om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland som antogs 2020, skulle ändras till Lagen om operativt militärt stöd, i syfte att öppna för operativt militärt stöd till Sverige inte bara från Finland utan från ”en stat som är medlem i Europeiska unionen eller i Nordatlantiska fördragsorganisationen”. Regeringen får enligt lagen begära stöd dels för att möta ett väpnat angrepp mot Sverige och dels för att hindra kränkningar av svenskt territorium i fred eller i krig mellan främmande stater.

Den 18 maj antog riksdagen lagen, vilken trädde i kraft dagen därpå, den 19 maj. Eftersom lagen tillåter regeringen att överlåta myndighetsutövning till den stat som på så vis lämnar militärt stöd till Sverige, måste minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter rösta för lagförslaget. Så skedde också. Det kan noteras att lagens tillämpning vad gäller stater som inte också är medlemmar av EU, inte förutsätter att Sverige redan har blivit medlem av Nato.

Den snabba hanteringen underlättades väsentligt av att alla relevanta rättsliga frågor rörande Sveriges möjligheter att begära operativt militärt stöd från främmande länder redan hade grundligt utretts 2016 och 2018 med sikte, mest omedelbart i alla fall, på Sveriges fördjupade försvarssamarbete med Finland. På den tiden ansågs ett Natomedlemskap för Sveriges del vara uteslutet.

Sverige ingick dock ett avtal om värdlandsstöd med Nato 2016. Vidare antogs Lagen om utbildning inom ramen för internationellt militärt samarbete – tidigare Lagen om utbildning för fredsfrämjande verksamhet från 1994 - av riksdagen samma år i syfte att möjliggöra den svenska Försvarsmaktens deltagande i internationell övnings- och utbildningsverksamhet som omfattar även annat än traditionellt fredsfrämjande verksamhet, t ex kollektivt självförsvar.

Vid närmare eftertanke och efter ytterligare en grundlig utredning bestämde sig regeringen 2019 för att inte gå vidare med ratificering av konventionen om förbud mot kärnvapen, trots tidigare starkt svenskt engagemang i frågan. Utredaren påpekade bl a att ett svenskt tillträde till konventionen negativt skulle påverka våra säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten, inklusive med Finland, samt förhindra ett framtida svenskt medlemskap i Nato.

Enligt Natofördraget artikel 10 kan parterna till fördraget genom ett enhälligt beslut bjuda in vilken annan europeisk stat som helst som är i stånd att främja principerna i fördraget samt bidra till säkerheten i det nordatlantiska området att ansluta sig till fördraget. Just nu väntar Sverige – och Finland – på att enhällighet ska uppnås bland de nuvarande Natomedlemmarna om en sådan inbjudan.

Efter inbjudan - av Nato:s Nordatlantiska råd - kommer Sverige och Finland att förhandla fram var sitt anslutningsavtal. Anslutningsavtalet måste sedan godkännas i vederbörlig konstitutionell ordning av alla medlemsstater. Ett godkännande av den svenska riksdagen av Sveriges anslutningsavtal till Nato förutsätter bara att en majoritet av de röstande röstar för.

Enligt Natofördraget artikel 5 ska ett väpnat angrepp mot en eller flera medlemmar i Europa eller Nordamerika anses utgöra en attack mot samtliga medlemmar och följaktligen ska var och en av medlemsländerna bistå det eller de angripna medlemmarna inklusive med militära medel. EU-fördraget innehåller samma regel i artikel 42 (7).

Natofördraget och EU-fördraget hänvisar båda sin tur i till FN-stadgan som i artikel 51 säger att alla stater har rätt till individuellt och kollektivt självförsvar. Även utan ett Natofördrag – eller för den delen artikel 42 (7) i EU-fördraget – har stater en rätt att bistå varandra genom att utöva kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp.

Med ett Nato- eller EU-fördrag skapar medlemmarna en skyldighet sinsemellan att bistå varandra. Det är den skyldigheten Sverige (och Finland) vill åt. Till att börja med i synnerhet för de övriga medlemmarna.

En ytterligare hänvisning till FN-stadgan i Natofördraget är när det senare i artikel 7 förklarar, att Natofördraget inte på något sätt påverkar parternas rättigheter och skyldigheter enligt FN-stadgan eller FN:s säkerhetsråds huvudansvar för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Huruvida FN:s säkerhetsråd förmår ta sitt huvudansvar för internationell fred och säkerhet i nuläget är en annan fråga.

Inger Österdahl
Professor i folkrätt
Juridiska fakulteten och institutionen
Uppsala universitet