Historik

Uppsala universitet erhöll sin första lärare i tyska genom inrättande av befattningen språkmästare i slutet på 1600-talet. Vid den tiden betraktades tyska som ett övningsämne. Den första som gjorde de germanska språken till huvudföremål för egna studier och då särskilt tyska språket var Lars Edman, från 1863 adjunkt i tyska och engelska. Ett akademiskt ämne blev tyska först i och med inrättandet av en professur i nyeuropeisk lingvistik med inriktning på germanska språk 1892; när det 1903 inrättades en ny professur i germanska språk skedde det en uppdelning av språken så att den nya professuren blev en lärostol i engelska språket, medan den gamla professuren blev en lärostol för ”Tyska språket och dess dialekter”.

I början dominerade det historiskt-filologiska studiet av det tyska språket och dess dialekter. Efter ett paradigmskifte på 1960-talet började det läggas fram avhandlingar och vetenskapliga undersökningar som i allt större omfattning hade det samtida tyska språket och den tyskspråkiga litteraturen som forskningsfält. Samexistensen mellan språk- och litteraturstudier är sedan den tiden kännetecknande för Uppsala. Helhetssynen på ämnet med ambition att integrera lingvistik- och litteraturstudier har präglat forskningsinriktningarna.

I mitten på 1990-talet var det dags för ett nytt paradigmskifte. Detta paradigmskifte innebar att det skapades en ny ämnesprofil, som kompletterar den språkhistorisk-lingvistiska traditionen och öppnar vägen för en utveckling mot den moderna interdisciplinära textvetenskapen och mot kulturanalytiska studier.